Över en fika med Katherine Walsh

”Vi uttrycker oss på olika sätt och har olika behov och vill olika saker.” 

Vi talar om skrivandet. Vi möts på skype, utan bild, och låter orden och tankarna få plats.

”Det gäller att fånga berättelsen i ögonblicket. Det som är här och nu.”

Katherine har framför allt skrivit dikter i sitt liv och det märks, på ett behagligt sätt.  I regnets mjuka ljus är hennes tredje novell och novellskrivandet är något hon vill fortsätta att utveckla. Novellen är ett bra format när man vill fånga en berättelse i ögonblicket. 

Ariton Förlag hittade hon i en blogg på internet som hade listat novelltävlingar i Sverige. Hon lockades av att använda caféet som utgångspunkt. Att sitta på caféer är som att resa. Man möter okända människor som man för en stund delar tid och plats med. Det är så enkelt och naturligt – alla vill ha en kopp kaffe och en bulle. I hennes hemstad Stockholm finns många caféer att resa i.

Hon är fotograf och arbetar på olika sätt med hundar, bland annat som hundmassör. På frågan om hennes yrken påverkar och färgar skrivandet svarar hon att hon inte riktigt vet, att hon inte ser det själv. Det går att avläsa livserfarenhet i Katherines novell, även om berättelsen inte är självupplevd. Hon har ofta berörts av möten med människoöden på Riksarkivet där hon tidigare jobbade och i hennes fotograferande av människor och hundar. Det som händer i möten mellan människor inspirerar Katherine mycket.

Hennes novell i novellsamlingen Över en fika är fylld av bilder. Tempot är magiskt långsamt och varje stycke är som ett fotografi som tar sin egen plats, utan att man för den skull förlorar flödet i berättelsen. Novellen utspelar sig på ett café, men berättelsen pågår i huvudpersonens tankar. Det skulle kunna utspela sig var som helst, men caféet är en sådan plats där man stannar upp och där tankar får plats i ett långsammare flöde.

Michael Ondaatjes klassiker Den engelske patienten är den enda bok Katherine läst tre gånger. Det är det rika poetiska bildspråket och de många lagren i nutid och dåtid som fångar henne. Hon njuter också av Virginia Woolfs långa ärliga meningar. Jag läser själv in att det även här handlar om att tankar får ta plats, att man får vila i bilderna, i orden.

Katherine säger att texter är så sköra och jag kan hålla med när det gäller hennes egen novell. Det finns en skörhet i hennes berättande, som om något är på väg att gå sönder, som en bubbla av tunt glas och som man måste hålla i med mjuka vantar. Men bubblan håller samman trots att läsarens tårar försöker lösa upp hennes bokstäver.